Pålkranen

För en dryg vecka sedan, när arbetet med den nya ekhamnen var i full gång, sjönk pålkranen och ställde sig på botten. Några dagar senare fick hamnkaptenen, Dennis Backman, tillbringa sex timmar i pålkranens innanmäte för att fylla själva flytkroppen med 8 kubik frigolit.

Det var kanske inte så konstigt att flotten till slut sjönk. Den är byggd någon gång på trettiotalet och köptes in av hamnen i början av sjuttiotalet. I de gamla svetsskarvarna hade rosten angripit och börjat läcka. Sakta men säkert fylldes den med vatten, vilket, när det uppdagades, förklarade den slagsida som man tidigare skyllt på det tunga maskineriet.

Tur i oturen var att kranen sjönk inne i den ännu ej muddrade ekhamnen. Nu ställde den sig på botten. I den djupa delen av hamnen hade den förmodligen inte gått att rädda.

För att få upp kranen fick man med en kraftig pump börja tömma skrovet, och när den flöt igen bogsera den till hamnkranen och lyfta upp den.

Väl på land tog man upp två luckor i skrovet för att komma åt innanmätet och packa in hamnkaptenen tillsammans med frigoliten.

Dessförinnan hade en av hamnens medlemmar, Oscar Bergstrand, svetsat nya skarvar i de gamla plåtarna genom den sortens frivilliga arbete som är så viktigt för hamnföreningen.

Det var ett skitigt och slitsamt arbete som både Bergstrand och Backman utförde, men nu skall kranen flyta även om det börjar läcka igen.

Genom att den gamla tiohästars bensinmotorn tillbringat några dygn i saltvatten, fick hamnen dessutom köpa in en ny dubbelt så stark motor.

Nu är i alla fall pålkranen i fullgott skick igen även om intermezzot orsakade en viss försening med röjandet av den gamla ekbryggan.

Så länge vi har akterpållare i hamnen är pålkranen alldeles oumbärlig, och i framtiden kan det krävas ytterligare renoveringar av den gamla trotjänaren.

Om någon eventuellt undrar: Hamnkaptenen steg ur skrovet innan det på nytt stängdes igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *